Jag minns en söndagförmiddag för ett och ett halvt år sedan. Det måste ha varit i februari. Du skulle spela match mot min klasskompis och jag skyllde på att jag hade en bilduppgift för att jag skulle ha en speciell anledning för att få träffa dig.

Jag minns att jag steg upp tidigt på morgonen för att göra mig fin. Jag gjorde mitt mörka axellånga hår lockigt, som jag brukade, och tog på mig den vita, tighta tröjan och den orangea sjalen som jag hade köpt bara någon vecka efter du hade sagt att vi inte längre skulle vara med varandra.

Jag minns att jag träffade din mamma där och att hon kramade mig jättelänge och grät för hon blev både glad och chockad över att se mig.

Men det jag minns bäst var efter matchen när alla stod utanför hallen och jag kom fram till dig. Vi pratade ett tag om saker som egentligen inte alls spelade någon roll. Du skulle åka utomlands någon helg senare och jag ville att du skulle skicka ett vykort till mig. När min kompis kom ut och vi skulle börja åka därifrån så kramade vi varandra och jag tror att jag blundade ett tag. Precis innan vi skulle släppa taget om varandra så var dina läppar helt plötsligt på min kind och under bara ett ögonblick så kändes allting bra igen.

Men när jag släppte dig så bara vände jag mig direkt om och började gå mot bilen. Utan att vända mig om eller säga något så satte jag mig i bilen och vi körde därifrån. När jag tittade ut genom fönstret mot parkeringen så såg jag dig på avstånd gå där ensam och du höjde handen och vinkade mot mig.



Det här är det värsta minnet du har gett mig och varje dag ser jag det framför mig och hoppas att det snart inte längre kommer spela någon roll. Man kan ju alltid hoppas.