Igår, lördag, var jag på stan med min pappa. Vi skulle nämligen köpa en ny mobiltelefon till mig. På Phone House fanns det en Nokia 3510 + minihögtalare för bara 899 svenska kronor. Jag tyckte att det var ett asbra pris och jag skulle betala mobilen för mina egna sparpengar. Den enda anledningen till att jag ville ha pappa med mig är för att jag är så lättpåverkad och har svårt att tacka nej till saker. När jag till exempel går på affären och kassörskan frågar om jag vill ha kvittot när jag bara har köpt pasta, tamponger och en marabou så måste jag verkligen, verkligen anstränga mig för att tacka nej till kvittot. Oftast tackar jag ja och knövlar ihop det för att sedan slänga det i närmaste papperskorg innan utgången. Så om jag har svårt att tacka nej till ett kvitto så var jag rädd för att männen på Phone House utan själ skulle slänga på mig ett nytt abonnemang som jag inte förstår ett skit av. Så pappa skulle följa med mig som min backup.

När jag går fram till den tredje mannen vid disken och säger att jag ska ha en Nokia 5310 så blir jag samtidigt lika nervös som när man ensam ska redovisa för klassen. Jag börjar svettas och har svårt för att koncentrera mig på vad mannen frågar eller pratar om. Han frågar vad jag har för abonnemang och hur mycket jag ringer och sms:ar i snitt. Jag börjar svettas ännu mer och jag tänker hela tiden att det är sån tur att jag just har köpt Bats EXTRA EFFEKTIV Antiperspirant på apoteket.

Historien slutar lyckligt när pappa säger med armarna i kors att "Det är bara mobilen vi ska ha. Hon är nöjd med sitt abonnemang." Mobilen är nu min och hon är alldeles blank och fin.

Jag har förresten inte berättat om min nya frisyr. I februari skrev jag att jag skulle bli hårmodell. Jag har nu haft min nya frisyr i sex dagar och först var jag så ovan. Rerre sa att det känns alltid bättre när man får styla det själv. Mamma tyckte jag var så fin i mörkt hår. Pappa tyckte jag var så fin i luggen. Klassen sa att det var ascoolt. Jag tyckte att jag såg ut som Cleopatra. Men nu efter sex dagar så känns det faktiskt bättre. Cleopatra är jävligt cool. Dessutom är det tydligen supermodernt med spikrak lugg nu. Jag ska demonstrera.



Cleopatra - cool, right? RIGHT?



Lady Gaga - coolast på jorden just nu.



Jessica Lowndes - bara allmänt cool.

Ni ser, endast de coola har spikrak lugg. Alltså är jag cool.

Vafan, jag bjussar på en till låt av detta fantastiska band. Från samma skiva

Magnificent - U2

Eftersom jag är världens tråkigaste människa just nu men min statistik inte verkar tycka det så ger jag er istället för ett alldeles för ointressant och tråkigt inlägg om mig själv istället världens bästa band och en av deras bästa låtar, enligt mig. Jag brukar vanligast fastna för låtar som är mäktiga, och den här låten är en av de mäktigaste. Lyssna och njut fullt ut.

U2 - Breathe

Måndag eftermiddag. Jag är ensam hemma. Kände mig hungrig som ett as när jag kom hem så jag började lyckligt plocka fram fika medan vattenkokaren bubblade för fullt och mackorna i rosten grillades. Ost, smör, marmelad, sylt, kex, honung, hallonte. Det var ungefär en timme sen men grejerna står kvar på bordet även fast teet och mackorna för längesedan är borta.

Lyssnar om och om igen på Johnossis Glory Days To Come för att försöka hålla mig på humöret och för att kunna se framåt. Det lyckas sådär - med det viktiagaste är att försöka (BULLSHIT).



Läser folks bloggar och sjunker mer och mer för varje textrad och jag hatar mig själv för det. Jag reagerar på varenda låttext jag hör. Jag ser mig själv som tjock. Jag orkar inte lägga ner tid på kläder, smink, hår även fast jag vet att det är så roligt. Jag har ingen inspiration till att måla och inte inspiration till att skriva. Jag har ingen ork till att plugga fast jag vill vara bäst.

På något konstigt sätt så lurar jag mig själv. Det första jag kände när jag kom till skolan var huvudvärk.

I såna här tillfällen orkar jag ingenting, ingenting alls. Och jag vet att jag är kryptisk. Det är meningen.

While waiting for the glory days to come, I sing a song.

Vi ska snart åka till fjällen och jag håller på att packa ihjäl mig. Jag lyckas med att stressa upp mig själv efter varje sak jag kommer på att jag ska packa och sekunden efter så har jag glömt vad det var för nåt. Jag går runt i huset för snabbt och blir andfådd. Jag skriker på mina syskon att de ska skynda sig (ibland kallas jag för mamma av dem). Jag försöker att lugna ner mig men då kommer jag på att jag måste vattna blommorna, packa strumpor, bädda sängen, fixa ipoden mähänamä hänamä.

Men jag tänkte lägga upp lite bilder nu när jag försvinner ett tag.

 

Det här är bilderna som jag är lite Modesty-inspirerad av. Den till höger är inte färdig jag vet inte riktigt vad jag ska göra med håret. Ni får gärna tycka till!





Det här är mitt rum som är en av mina favoritplatser och det är ju tur, för det är väl det som är grejen med ens rum. Men ibland glömmer jag bort hur mysigt jag tycker att det är och då är det bra att bli påmind.



Jag har också börjat lyssna på The Cardigans igen, deras äldre låtar. Jag brukar ofta glömma bort vissa låtar och band och det är så skönt när man hittar tillbaka till dem.



Något har hänt med mig men jag har börjat titta efter klänningar så mycket, vilket är konstigt eftersom jag inte är en som trivs i för fina kläder - men den här klänningen är så häftig. Finns på missselfridge.com men den kostade lite för mycket tyckte jag så jag ska försöka få mormor att sy något liknande.

Nu ska jag ta mig samman. Glad påsk förresten!

Samma sak drabbade mig när jag läste Milleniumtriologin i somras - jag blev helt och hållet besatt av Lisbeth Salander. När jag och Rerre var i Stockholm för att se Lars Winnerbäck i augusti så ville jag på Söder och leta upp hennes gata. Jag kollade på varenda människa med svart hår för att se om det var likt Lisbeth. Jag önskade verkligen att hon skulle finnas och jag hade svårt att tänka på annat än Lisbeth.

Nu är jag istället helt besatt av Modesty Blaise. Hon och Lisbeth har en del gemensamt. Båda har svart hår, ett tragiskt förflutet, de bekämpar brott och dem är båda lika kyliga och tuffa. Förutom att Modesty är en femtio år äldre amazon än Lisbeth.

Minns ni Lara Croft? Angelina Jolie i Tomb Raider-filmerna. Hon är precis denna Lisbeth och Modesty och man blir precis lika besatt av henne som de två andra.

Jag har börjat rita lite Modesty Blaise-aktigt och jag har fastnat för det. Ni får se imorgon tror jag. Jag vill även ha dessa  två filmer som handlar om Modesty. Jag vill också ha flera filmafficher med Modesty. Jag vill vara Modesty.



Alexandra Staden i My name is Modesty:A Modesty Blaise adventure från 2003.



Monica Vitti i filmen Modesty Blaise 1966.

146 minuter Batman. Jag lovade mig själv att när filmen var slut så skulle jag verkligen plugga inför kommunikationsprovet imorgon. Åh vad jag skulle plugga. Jag förstår inte mig själv som trodde att när filmen skulle vara slut så skulle jag ha mer ork till att plugga. Det slår mig att jag inte har ätit något idag. Druckit tre koppar te (en grön, två röda) och sugit på några bananbitar tillsammans med lite hälsofil, men det var sju timmar sedan.

Jag har ett ätsyndrom som skadar mig på så sätt att jag endast kan äta när jag är sugen på något speciellt. Magen kan få kurra timme efter timme utan att jag äter något om jag inte är sugen. Men detta gäller endast när jag själv måste äta. Bjuds jag på mat, såsom lunch, middag, fika så äter jag självklart. Jag älskar mat. Men jag prioriterar aldrig att äta om jag inte känner för det.

Varje gång jag kommer hem till min vän Rerre så äter jag. Varje gång jag går igenom hennes dörr så blir jag hungrig och sugen. Även om jag nekar till en fråga om jag vill ha en macka eller två så tar jag mig det alltid till slut. Jag tror att detta är som det är för att Rerre är en underbar bagare. Hon har något som kallas Veckans Bröd då hon varje onsdag (tror jag minsann) väljer ett bröd hon tror mycket om och bakar detta. Resultatet blir aldrig fel.

Frukost hemma hos Rerre är den bästa frukostplats man kan tänka sig. Nnär vi har blivit gamla, barnen har flyttat från huset, och vi två bor grannar med varandra så kommer jag att stå vid hennes ingång och förvänta mig frukost klockan åtta halv nio varje morgon.

Måndagen gick inte så länge. Klockan blev elva och jag visste att jag måste åka hem från skolan för att få vila. När jag kommer hem så kollar jag alltid i brevlådan. Jag tror att jag drömmer om att det nån gång ska ligga ett ensamt brev där. En slags kärleksförklaring eller ett förlåt. Så ett tips att säga förlåt på om jag nån gång i livet skulle vara helt oförlåtande mot någon är att skriva ett brev till mig. Jag skulle smälta.

Men på eftermiddagarna är det bara reklam. Reklam, tanttidningar, linser, räkning, reklam. Brev till Moa från SEB. Brevet känns lite tyngre och tjockare än breven från SEB brukar vara. Spännande. Jag river upp kuvertet och häller ut alla papper. Jag har fått ett nytt bankkort. Vad roligt, jag som precis hade börjat bli less på mitt lila, oglittriga. Nu är mitt vitt och grönt och glittrigt.

Jag vänder på kortet och ser de sju magiska siffrorna. Nu kan jag äntligen börja nätshoppa!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!1

Sitter i köket och väntar på att mitt mint- och ingefärste ska bli drickfärdigt. Är fortfarande förkyld (just det, ingen körtelfeber här inte!). Läser om Kate Winslet i min nya Elletidning. Tar morgonen med några lugna andetag - jag tänker inte göra mycket idag och jag tänker inte gräva ner mig för det. Pappa marinerar köttet som ska grillas ikväll. Han lyssnar på sin orangea ipod och sjunger med i alla låtar och han drömmer om 80-talet igen. Ibland vill han att jag ska lyssna och hålla med honom. Det ligger en stor hög med snytpapper på min högra sida och min näsa svider. Jag tänker "Vad jag ska rita idag?" och samlar inspiration i alla hörn. Cassandra Rhodin, Lykke Li, Svansjön. Vi får se.

I helgen när jag var borta med Rerres familj så var jag, Rerre och Rerres storebror på bio en kväll, såg Kenny Starfighter som jag tycker att ni alla borde se. I bilen lyssnade vi på en skiva med Iron Maiden. Jag tycker om Iron Maiden. Faktiskt. Bruce Dickinsons röst är en av många favoriter jag har.

Till slut kom låten The Trooper att spela i högtalarna och då hände nånting med mig. Jag började känna något speciellt när låten spelades. Som en slags längtan och saknad. Låten gjorde mig glad samtidigt som den gjorde mig ledsen. Jag förstod inte vad som hände med mig. Jag kände mig mitt i alla dessa känslor även förvirrad. Jag började tänka bakåt i tiden för att försöka komma på vad låten kunde mena.

Ingenting.

Det var nog något som jag har förträngt. Något som har hamnat i Källaren i Jaghuset som vi har prov i på tisdag. I såna fall ska det nog vara kvar där. Hoppas bara att det var något bra.

Mår så dåligt. Mår så dåligt. Mår så dåligt. I natt troode jag att jag skulle dö. Vaknade runt två och höll på att frysa mig till döden. Låg och skakade, spände mig och hackade tänder i ungefär en kvart tills jag till slut vågade sätta mig upp och sträcka mig efter mina mjukisbyxor och min mjukisjacka som gick att nästan sova lite i. Jag kunde i alla fall slappna av lite grand och kände mig inte så rädd för allting längre. Tillslut tyckte jag att jag hörde fåglar. Ni vet sån där fågelsång man kan vakna till på sommarmorgonen och få ett litet, litet lyckorus till. Jag kände mig sådär tvärlycklig när jag hörde fåglarna, ända tills jag tyckte att det var konstigt för det var mitt i kalla vinternatten och det var ovanligt många fåglar för att verka realistiskt. När jag tänker efter så låter det som om man går runt i Loka-skogen, Bergslagen eller så, och när jag tänker detta så försvinner alla fåglar och det blir istället en tyst, kall vinternatt.

Jag ligger och tänker på annat för att nästan inte frysa ihjäl, bland annat saker jag är rädd för. Att jag inte har särsilt ont i halsen. Att jag ska försöka få till ett bra inlägg imorgon om detta. Att jag borde måla en vän. Att jag verkligen, verkligen borde plugga.

Tillslut måste jag ha blivit så utmattad att jag bara somnade. Mamma väckte mig senare på morgon med frågan om jag inte skulle vakna. Sa att hon skulle känna på min panna. Sa att jag kändes lite varm. Jag hade 38,3° feber.

Men nu säger mor min att jag har körtelfeber för tydligen har jag en svullen körtel i halsen. Jaså? Jag som tycker att jag har haft den där klumpen aslänge i min hals. Kanske är det jag som har smittat min syster med en gömd sjukdom och hon har smittat tillbaka mig. Kanske är det så.