Ny film på G, den känns som en ny Love Actually- och The Holiday-film. Alltså en som man kan se flera, flera gånger med lika mycket skratt och lika mycket tårar varje gång.

På torsdag nästa vecka har jag grupprov om cirkulation och andning i kroppen. Jag försöker plugga, jag försöker verkligen, men det är svårt. Jag är nämligen inte så frisk som man i vanliga fall är. Igår frågade Tove mig om jag var sjuk, men mitt svar var "Nej jag är bara inte frisk". Det var igår. Om nån frågar mig nu nickar jag så försiktigt jag kan eftersom om jag försöker prata blir det bara ett slags väsande.

För ett år sedan hade jag precis samma sjukdom - halsmord. Jag hade ingen röst på julafton och när alla andra åt julmat och pratade och hade det julaftonstrevligt så satt jag på sidan och var tyst med mitt Verum Hälsofil-glas.

Så jag försöker plugga, men jag har ingen koncentration. Dessutom ligger jag förbannat långt efter med matten som vi har prov på vecka 50.

Dessutom är det Första Advent idag. Det betyder skyltsöndag som betyder julstämning. Men jag orkar inte, inte idag.

Jag har inte tid att sitta här. Jag borde kasta i mig frukosten och varken distraheras av datorn eller tidningen. Jag borde göra ingenting. Så alltså, jag ska nu skynda mig til att göra ingenting.

Hur har ni andra det? Ni som går i skolan. Är det kul? Ja, själv är jag ju ledig idag. Så ledig att jag ska se Veronica Maggio. Jajamen. Åh vilken skön dag jag kommer att ha.

Men, ha det så kul i skolan.

(P.s Det här är ENDAST för att irritera Rebecka.)

Jag blir alldeles glad, varm och lycklig när jag ser det här. Jag blir även tårögd, rädd, ledsen och nervös. Jag ryser och längtar. Jag har en sån stark kärlek till den här mannen.

Jag är hemma igen i kalla, snöstormande Umeå. Det är lite skönt, jag får lite, lite panik av Stockholm just för att det är så stressigt och övermycket folk. Men det är ju samtidigt det bästa med staden, att det är övermycket folk. Just nu trivs jag nog bäst här hemma ändå.

Vi håller på med Barnets Utveckling på Uls:en och vi har fölt en serie med olika teman om hur barnet utveckar sin språkförmåga, sinnesförmåga och så vidare. Idag såg vi delen om språk- och talförmågan där dom tog upp en grej om en tolvårig flicka som suttit instängd i ett rum i i princip hela sitt liv. Hon fick bara kontakt med sina föräldrar, som båda var psykiskt sjuka varav pappan ofta misshandlade henne och henens mamma, när de gav henne mat och hon hade därför inte kunnat utveckla sin talförmåga.

Jag blev ganska intresserad av det här och ville läsa lite mer om händelsen. Men jag minns inte vad flickan hette, så jag kommer ingenstans.

Så om nån känner igen det här - let me know.

Jag sitter i soffan i huset där min moster bor i Stockholm. Det är inte hennes hus, inte alls. Men hon bor här hos sin kompis medan hon pluggar till hudterapeut här i storstaden, och nu bor vi här i helgen. Det är väldigt, väldigt fint här. Det snöade hela natten och det är förmodligen mer snö här än hemma i Norrland.

Vi shoppar och äter mat och har det så trevligt som man ska ha det här i Stockholm. Medan vi nu väntar på att mamma och Monika lagar maten så ska jag och Lisa bada i bubbelpoolen. Så vi hörs väl när jag är hemma igen.

Stockholm nästa, hejdå!

Det är så fint ute, så vitt och rent. Jag önskar bara att det kunde komma mer snö. Tänk att vakna en morgon och helt plötsligt är det bara vitt överallt. Det är i och för sig ganska kallt ute... Jag försöker alltid att inte gnälla när det är kallt, för varje gång det är snö och kallt ute så tänker jag bara på Andra Världskriget i Ryssland när det var typ snöstorm. Fanns det nåt att göra då eller? Nej. Därför försöker jag att inte gnälla. Det är lite, lite skönt med kyla också kan jag erkänna.

Så här ligger jag, i soffan i pyjamas. Jag steg upp för 67 minuter sen, jag har inte ens ätit frukost än, men jag ligger i min soffa i pyjamas och tittar på avsnitt av How I Met Your Mother som jag faktiskt har sett flera gånger tidigare. Men det gör mig inget, för det är söndag. Klockan är inte ens tolv, så jag bryr mig inte om så mycket just nu.

Jag ska berätta för er nu om mitt bloggande, för jag tycker själv inte att jag är en särsklit bra bloggare. Jag skriver om fullständigt onödiga saker som allvarligt talat inte har med nån att göra.

Flera, flera gånger har jag sagt till mig själv "Nu ska jag sluta att blogga". Anledningen till det är för att jag tycker att det är töntigt att bloggfolk blir så besatta av hur många som läser deras blogg. Jag har själv ca åtta läsare per dag, och jag blir lika förvånad varje gång för att de vill läsa om mina totalt onödiga tankar.

För anledningen till att jag aldrig har slutat att blogga är för att jag endast skriver för min egen skull och ingen annans.

Så på fullt blodigt allvar så skiter jag fullständigt i vad ni tycker om min blogg, vad jag än skriver och tänker, för det har inte med er att göra. Om ni vill läsa så varsågod, det är jättekul att ni finner det intressant. Men jag tänker aldrig ändra mitt skrivande för att någon påstår att det är skit jag skriver.

Imorse hände det något oväntat, så väldigt oväntat. Någonting jag aldrig någonsin trodde skulle kunna hända. Något sjukt och annorlunda och inte alls mig själv!

Jag är i dessa dagar i en annorlunda fas. Inte fullt så annorlunda egentligen eftersom jag, och alla andra kvinnor på jorden, går igenom denna fas en gång i månaden. Men den här månaden verkar det som om det för mig är väldigt annorlunda, eftersom jag aldrig brukar bete mig som jag gör just nu.

Jag kan börja med att berätta att antagligen är det någon slags hormonchock som pågår inom mig. Hormonerna har till exempel börjat att ge mig grova moderskänlsor. Jag vill ta hand om allting som är litet och jag är överförälskad i hundvalpar med ledsna ögon och stora tassar. Jag vill jättemycket ha en rottweilervalp som sen blir stor och farlig (fast snäll innombords, han ska bara se farlig ut).

Men i hela mitt sextonåriga (going on seventeen) liv så har jag aldrig varit med om att jag börjat grina hysteriskt över något som jag inte har fått.

Historien börjar med att mamma tvingar med mig och min lillasyster på stan, tidigt på morgonen. Jag låg och läste i min bok, som jag bara längtar till, i soffan och mamma gjorde slingor i Emmas hår i badrummet. Mamma blev då stressad över att jag inte gjorde mig i ordning och började skrika åt mig att gå och duscha eller nåt. Varje gång min käraste mamma gör nåt sånt är mitt enda svar (på skoj givetvis) "Du är dum". Men jag klev upp och letade efter mat i skafferiet och hittade en chokladmunk. Det enda jag tänkte var "Jag BEHÖVER dig!" jag värmde upp munken lite i mikron för att sedan trycka in den i min mun, men precis när jag var påväg att göra det så kom Emma in och ryckte den ur min hand och sa "Du har redan fått en sån, det där är min!"

Min reaktion nu är att ögonen tåras och jag ger ifrån mig ett gnällande ljud som menar "Det är min, du är DUM!" Helt plötslig börjar jag att stampa med fötterna i marken samtidigt som jag gråter hysteriskt! Jag slutar inte att gråta. Samtidigt står min syster framför mig med munken i handen och skrattar lika hysterisk som jag gråter. Detta skratt gör det inte bättre för mig, jag gråter istället ännu mer och börjar skrika "JAG BEHÖVER DEN, JAG HAR MENSVÄRK!!!!"

Slutet av historien är bättre eftersom jag tillslut får min syster att dela på munken och jag väljer den större biten. Vid detta ögonblick då munken delas blir jag snabbt lugn igen.

Jag ber om ursäkt för detta onödigt långa inlägg, men jag tänkte att eftersom det ibland går hela dagar utan att jag skriver något så förtjänar jag att driva ut mig själv på detta sett.

Att få komma hem, i perfekt lagom tid till att hinna göra mackor och varmchoklad till One Tree Hill. Då kändes det äntligen att min dag hade en mening.

Ha ha! Det roligaste jag har sett idag (förutom när jag satte fast min övningskörskylt på diskmaskinen medan den var igång och diskade och höll på).

Jag stannade hemma, för jag kom på att enda anledningen till att man går till skolan i såna här stunder är för att man inte vill missa lektionerna. Och därför har jag kommit på att idag blir det en Hemundervisning av det absolut bästa läraren jag kan tänka mig - MIG!

Till exempel: Jag missade engelskan och idrotten igår, alltså ska jag göra lite innebandyövningar och dessutom har jag sett på The Hills (se avsnittet)utan svensk text!

Idag missar jag
Svenska: Jag ska läsa i min bok och jag ska skriva en julklappslista!
Estetiskt val, Bild: Jag ska göra klart min hemuppgift som ska vara inlämnad innan jul.
ULS (Utveckling, Livsvillkor och Socialitation): Jag kan ju kolla på Oprah - det är ju om olika folks livsvillkor! Och senare kan jag kolla på Extreme Home Makeover för en liten överseendetitt över ännu mer livsvillkor. Ikväll kan jag ju också se på My Sweet Sixteen och göra jämförelser!

Min hemundervisning kommer att bli så jävla bra! Nu ska jag luncha.

Jag kan inte bestämma mig för om jag orkar att vara i skolan idag eller inte... Det känns ju dumt om jag kommer till skolan och sen går hem mitt i dagen igen. Men samtidigt har vi bara tre lektioner idag, Svenska, ULS och bild, så det känns ju inte som att jag inte kommer orka. Eller? Jag vet inte...

Jävlar, jag skulle ju inte glömma bort det idag! Dum mig, dum mig! Som vanligt glömde jag bort att det var elevrådsmöte idag, som jag har gjort varenda gång ett möte har varit. Det är ju pinsamt. Jag tänkte på morgonen "Idag är det tisdag och jag ska på möte, vilken tid var det? Papperet ligger i skåpet jag kollar på det sen". Men korttidsminnet svek mig, ännu en gång, och elevrådsmötet glömdes bort.

En gång när jag tio minuter för sent kom på att det var elevrådsmöte och sprang genom en av Sveriges största gymnasieskola för att hinna i tid hade det, likförbannat, blivit inställt bara sådär.

Dessutom gick jag hem vid tolv idag för jag tror att jag är sjuk. Jag känner mig inte frisk i alla fall, och om man inte är frisk ska man inte vara i skolan. Däremot kommer pappa att skratta åt mig eftersom att i hans värld är man aldrig sjuk. Då kan jag skratta åt honom och säga "Haha, men du är ju bara en underbetald sjuksköterska som inte kan nånting," för när jag kommer hem och berättar att MAN BARA ANDAS MED EN NÄSBORRE ÅT GÅNGEN så säger han "Nej, du har fel. Kolla," och börjar flåsa genom näsan för att bevisa att man visst kan andas med två borrar samtidigt. Då blir jag alltid sur och säger "Men om min naturvetenskapslärare säger så, varför skulle det då vara fel?!" Då kan han inte svara, och då säger jag "Haha, ja för du är ju bara en underbetald sjuksköterksa som inte kan nånting!"

Min morgon är dålig, så riktigt jävla usel. Vi skulle ha redovisning nu men det gick åt helvette och blev inte av. Så nu sitter jag hemma och är arg och ledsen för att universum hatar mig, och börjar inte förrän klockan tolv. Och jag vill inte ens gå på lektionerna som är kvar för dagen då, VI-timme och franska. Jag kommer bara att vara ledsen i skolan. Livet hatar mig och allt är åt helvette, så åt helvette.

När jag började på gymnasiet blev allt helt nytt för mig, alltså verkligen ALLT. Inte någon av Eliten går längre på samma skola som mig och av 2200 elever så känner jag mig ibland ganska ensam på skolan.

Den största förändringen var humorn bland allt nytt folk. Jag är så väldigt van vid Elitens tönt-humor som går ut på att säga den töntigaste och vidrigaste kommentaren som finns och sedan må dåligt över den en hel kväll. Det är dyngroligt!

De andra fem dagarna i skolan är jag van vid Dryg-humor, den sortens humor som jag inte har varit med om tidigare. Detta går ut på att så fort någon säger nåt så kan man till exempel härma med ett jävligt fult tonfall. De första dagarna när vi började skolan förstod inte jag hela grejen, jag trodde bara att alla var jävligt korkade, men nu fattar jag. Och det är också dyngroligt!

En gång råkade jag blanda ihop humorn med varandra och sa en töntig kommentar som var tänkt jätterolig på skolan. Ingen fattade nog. Jag är inte säker på att någon hörde den, men ifall det var nån som gjorde det så måste det ha varit jättepinsamt för mig.

Förra helgen skulle min mamma och hennes kompis ner på stan och göra sånt som är kul när man har fått lön. Då bad jag mamma att köpa en tenypa till mig, eftersom vi bara nu har en tekokare som jag tycker är onödig att göra en kopp te i, men hon totalvägrade. Hon tyckte att det var dumt som fan och ville inte ha en tenypa.

"Nehe," tänkte jag. Det blir väl ingen tenypa då.

Men imorse så plockade hon upp en tenypa ur sin jackficka, och jag kände mig så varm inuti. Min stolta, hårda mamma köpte en tenypa till mig MOT sin egen vilja. Det var verkligen hjältemodigt av henne!

Däremot visste jag att hon hade köpt den till mig efter att jag, i smyg såklart, lånade hennes jacka när hon var i Skellefteå i veckan. Men det sa jag inte till henne. 

När jag har tagit studenten ska jag flytta hemifrån. Jag ska flytta till en lägenhet med Rerre. Vi började kolla lägenheter för längelängesen, bara för skojs skull. Men ärligt talat så är jag helt kär i en av lägenheterna som vi såg då. Den ligger på Hermelinvägen på Mariedal i Umeå. Kanske att det är en lite för stor lägenhet för två tjejer. Och kanske att det blir för dyrt. Men just nu skiter jag i det. I mina drömmar kan jag bo hur dyrt och stort som helst.

Enda sen i våras har det varit någon som har vandaliserat våra morgnar. Sen i våras har vi haft takarbetare på vår gata som så tidigt dom bara kan på morgonen har spikat och sågat och dompat och levt om utav bara helvette! Jag är så jävla, jävla less på dom att jag önskat varje morgon att dom ska ha ramlat ner från taken dom jobbar på. Det värsta är att dom inte ens har arbetat på vårt tak, vilket betyder att vi har fått lida i månader utan att ha fått någonting av det!

Nu däremot har takarbetarna börjat lugna ner sig (dom har alltså dragit ut detta arbetande på tak way för länge) MEN istället har vi fått något ännu värre! Nu är det vägarbetare som håller på att slita upp hela vår jävla astfalt. Det är stora, stora gropar lite här och var mitt i vägen runt vårt kvarter och det är traktorer ÖV-ER-ALLT!

Jag kan inte sova pga detta. Detta jävla högljudda oljud väcker mig flera gånger på morgnarna. Speciellt förbannad blir jag när jag har sovmorgon, som idag - kära onsdag.

Jävla, jävla tak- och vägbyggare!

Mitt schema den här terminen suger ganska mycket. Det är fruktansvärt långa dagar, fel lektioner på fel tid av dygnet och alldeles för få sovmorgnar.

Men efter jul kommer vårt schema att vara på en heeelt ny nivå! Vi kommer att sluta tidigare, ha lektionerna bättre planerade och vi kommer att ha sovmorgon tre dagar i veckan (fyra dagar för de som inte läser språk)!

Så det finns så mycket att se fram emot nu.

Igårkväll började min mobil gnälla om att han hade för lite batterier, så när jag kom hem stoppade jag om honom i eluttaget och han har legat där på TYST sen dess. Hela natten, snart ett dygn. Anledningen till varför det stör mig är för att ingen har ringt eller sms:at till honom. Alltså, ingen har velat ha med mig att göra idag. Jag är ensammast i världen.

Jag har precis läst ett kapitel av John Ajvide Lindqvists Låt den rätte komma in och jag håller redan på att dö. Boken blev spännande redan från den första sidan och jag kom direkt in i handligen. Böcker som är tröga läser jag aldrig färdigt. Jag har inte tålamodet till att läsa ut en bok om jag inte har kommit in i den efter halva boken, då lägger jag av.

Men den här boken har direkt blivit spännande, så jag kan knappt vänta på att läsa ut den.