Kom nästan nyss hem ifrån bion där jag äntligen har fått sett Stieg Larssons Män som hatar Kvinnor, stunden som jag har längtat efter sedan i somras. Jag kom hem med värk i både mage och ben för dra åt helvette så vidrig den här filmen är! Samtidigt som jag vill kräkas så är filmen även rolig, sorglig och lite lycklig.

Jag brukar egentligen ha rätt svårt med att läsa en bok och sedan se filmen av boken, men den här filmen hade allt jag hoppats på. Redan efter sådär fem minuter så viskar Rerre till mig: "Den är redan så jävla bra! Kan vi se den igen?" 

Självklart nickar jag hysteriskt, jag kan verkligen inte göra något annat.

Däremot är jag osäker på om jag kommer att kunna sova nu. Min lillasyster ska i alla fall sova i mitt rum med mig, så det blir nog inte lika läskigt. Hoppas jag.