Klockan 13 spelar jag match. Det är bra, för jag behöver en hel del endorfiner idag. Egentligen skulle jag vilja ta en promenad med någon jag älskar. Bara gå och gå och gå och se vart man hamnar. Glömma bort att se vart stegen går för att vi skulle vara så upptagna med att prata om livet. Vi skulle höra hur all snö droppar bort och kisa mot solen, drömma om sommaren och drömma om framtiden. Till slut skulle vi kanske glömma bort alla lagar och känslor och tillslut skulle vi kanske märka att vi saknar varandra och tillslut skulle vi kanske ha det som man läser om i alla böcker, ser i alla filmer. Du skulle värma min händer, för att dom alltid är kalla och du skulle stryka bort mitt hår och du skulle titta mig i ögonen och du skulle le som du gjorde förut. Glömma bort alla skit som har hänt och bara ha varandra igen.

Men istället ska jag på match, till verkligheten och glömma bort solen. För den där promenaden kommer aldrig att komma.