Det finns några personer som jag inte har ett enda bra minne av. Personer som jag trodde betydde mer för mig än dom gjorde, och jag inser ju nu flera år senare att dessa personer inte var bra för mig. Men jag kan inte ångra tiden som var. Då, för nästan tre år sedan, var jag inte samma person som jag är idag och ifall jag inte hade varit den jag var då hade jag inte varit den person jag är idag.

Samma sak gäller som för två år sedan, när jag träffade dig. Förutom att du är en av personerna jag har träffat som jag inte har ett enda dåligt minne av. Du var den personen som jag såg som min räddare. Du kom i den perfekta tidpunkten och sa de mest perfekta orden. Du fick mig altid att skratta, även när jag var som mest nergrävd. Jag fick aldrig stå på tå när vi skulle kyssas för du kände dig manligare när du fick böja dig ner mot mig istället. Du brukade titta på mig med dina stora blå ögon och säga fina ord till mig och jag minns inte hur jag reagerade, om jag sa något eller ens log, men jag blir lycklig när jag tänker på det nu.

Du var min räddare, men jag lät dig inte rädda mig. Jag tyckte att du var för bra för det. Det tycker jag fortfarande. Men jag vill bara att du ska veta att jag inte är samma person nu som jag var för två år sen. Och jag tror att du skulle kunna älska mig mer nu än du gjorde då.

Bara så att du vet det.