Moas Memoarer Del 1
Jag hade redan räknat ut att de två dagarna som är kvar av denna vecka skulle bli dryga. Med fyra skolböcker (engelskaläxa, franskaläxa och ULS-prov på fredag) som skulle rymmas i väskan plus ett par gympaskor (datorn tog jag minsann i handen) drog jag igen väskans dragkedja och kastade på mig jackan för att hinna till bussen och komma hem så snabbt som möjligt. När jag på skolgården står och tittar upp mot busshållplatsen ser jag den blå bussen köra iväg. Med besviken blick går jag ändå mot busshållplatsen och tänker att nu måste jag stå där i en kvart.
Jag ser att Jossi står vid busshållplatsen, även fast jag har så dålig syn. Hon kommer och möter mig en bit på vägen och vi väntar på bussen tillsammans. Vi står och väntar, och när det börjar bli kallt känns det som om man har väntat i en hel evighet. Jag tänker på morgondagen och suckar.
Helt plöstligt känner jag att det vibrerar i min ficka - min mobil. Det är en mystiskt 090-nummer som jag inte känner igen och jag svarar med ett frågande: "Hallå...?" Det är en kvinna som jobbar på skolan. Hon säger att min franskalärare, som jag har imorgon första lektionen, är sjuk och min lektion imorgon är inställd. Jag tackar kvinnan så mycket för att hon ringde mig och berättade det.
I nästa ögonblick så känns hela livet mycket ljusare. Jag kommer på att imorgon inte alls är en jobbig dag, och speciellt inte med sovmorgon, eftersom vi ska se på film på naturkunskapen och på idrotten och sedan har jag bara engelska och matte kvar. Dessutom, ifall min franskalärare är sjuk på fredag också så har jag endast två lektioner då.
Livet känns numera helt okej.
Jag ser att Jossi står vid busshållplatsen, även fast jag har så dålig syn. Hon kommer och möter mig en bit på vägen och vi väntar på bussen tillsammans. Vi står och väntar, och när det börjar bli kallt känns det som om man har väntat i en hel evighet. Jag tänker på morgondagen och suckar.
Helt plöstligt känner jag att det vibrerar i min ficka - min mobil. Det är en mystiskt 090-nummer som jag inte känner igen och jag svarar med ett frågande: "Hallå...?" Det är en kvinna som jobbar på skolan. Hon säger att min franskalärare, som jag har imorgon första lektionen, är sjuk och min lektion imorgon är inställd. Jag tackar kvinnan så mycket för att hon ringde mig och berättade det.
I nästa ögonblick så känns hela livet mycket ljusare. Jag kommer på att imorgon inte alls är en jobbig dag, och speciellt inte med sovmorgon, eftersom vi ska se på film på naturkunskapen och på idrotten och sedan har jag bara engelska och matte kvar. Dessutom, ifall min franskalärare är sjuk på fredag också så har jag endast två lektioner då.
Livet känns numera helt okej.
Kommentarer
Trackback
