Mår så dåligt. Mår så dåligt. Mår så dåligt. I natt troode jag att jag skulle dö. Vaknade runt två och höll på att frysa mig till döden. Låg och skakade, spände mig och hackade tänder i ungefär en kvart tills jag till slut vågade sätta mig upp och sträcka mig efter mina mjukisbyxor och min mjukisjacka som gick att nästan sova lite i. Jag kunde i alla fall slappna av lite grand och kände mig inte så rädd för allting längre. Tillslut tyckte jag att jag hörde fåglar. Ni vet sån där fågelsång man kan vakna till på sommarmorgonen och få ett litet, litet lyckorus till. Jag kände mig sådär tvärlycklig när jag hörde fåglarna, ända tills jag tyckte att det var konstigt för det var mitt i kalla vinternatten och det var ovanligt många fåglar för att verka realistiskt. När jag tänker efter så låter det som om man går runt i Loka-skogen, Bergslagen eller så, och när jag tänker detta så försvinner alla fåglar och det blir istället en tyst, kall vinternatt.

Jag ligger och tänker på annat för att nästan inte frysa ihjäl, bland annat saker jag är rädd för. Att jag inte har särsilt ont i halsen. Att jag ska försöka få till ett bra inlägg imorgon om detta. Att jag borde måla en vän. Att jag verkligen, verkligen borde plugga.

Tillslut måste jag ha blivit så utmattad att jag bara somnade. Mamma väckte mig senare på morgon med frågan om jag inte skulle vakna. Sa att hon skulle känna på min panna. Sa att jag kändes lite varm. Jag hade 38,3° feber.

Men nu säger mor min att jag har körtelfeber för tydligen har jag en svullen körtel i halsen. Jaså? Jag som tycker att jag har haft den där klumpen aslänge i min hals. Kanske är det jag som har smittat min syster med en gömd sjukdom och hon har smittat tillbaka mig. Kanske är det så.