Detta kommer att vara ett speciellt inlägg. Ett inlägg som istället för att vara oseriöst och hyfsat drygt så kommer det här att vara ett allvarligt och gott inlägg. Det kommer att handla om mitt mående.

Jag har inte idrottat i ett lag på över ett år då jag slutade i fotbollen. Ibland ångrar jag att jag slutade, men sen tänker jag tillbaka på den tiden. Tiden som var så jobbig. Tiden då jag hade så äckligt höga krav på mig själv, vilket var anledningen till att jag slutade. För att jag hade för höga krav på mig själv.
   Varje träning och match vi hade så höll jag alltid på att bryta ihop. Jag kände mig så usel på planen, även fast jag presterade och gjorde många bra grejer. Men jag fick aldrig någonsin höra det av mina tränare. Dom sa aldrig om jag var bra eller dålig eller bra spelat. Dom gjorde mig ingenting. Jag tyckte då bara att allt jag gjorde var dåligt. Fotbollen dog för mig. Det var inte värt det längre.

Nu, cirkus ett år senare, så har jag försökt ta hand om mig själv. Fånga dagarna och tänka längre än dit jag brukade. Klockan åtta börjar min första innebandyträning (sen femman kanske). Jag tycker att det är roligt, men har så länge varit rädd för vad andra ska tycka, om jag är dålig eller så. Nu har jag bestämt mig för att det inte är deras ensak, och jag fångar dagen. Fyfan, jag ska spela innebandy!