Imorse hände det något oväntat, så väldigt oväntat. Någonting jag aldrig någonsin trodde skulle kunna hända. Något sjukt och annorlunda och inte alls mig själv!

Jag är i dessa dagar i en annorlunda fas. Inte fullt så annorlunda egentligen eftersom jag, och alla andra kvinnor på jorden, går igenom denna fas en gång i månaden. Men den här månaden verkar det som om det för mig är väldigt annorlunda, eftersom jag aldrig brukar bete mig som jag gör just nu.

Jag kan börja med att berätta att antagligen är det någon slags hormonchock som pågår inom mig. Hormonerna har till exempel börjat att ge mig grova moderskänlsor. Jag vill ta hand om allting som är litet och jag är överförälskad i hundvalpar med ledsna ögon och stora tassar. Jag vill jättemycket ha en rottweilervalp som sen blir stor och farlig (fast snäll innombords, han ska bara se farlig ut).

Men i hela mitt sextonåriga (going on seventeen) liv så har jag aldrig varit med om att jag börjat grina hysteriskt över något som jag inte har fått.

Historien börjar med att mamma tvingar med mig och min lillasyster på stan, tidigt på morgonen. Jag låg och läste i min bok, som jag bara längtar till, i soffan och mamma gjorde slingor i Emmas hår i badrummet. Mamma blev då stressad över att jag inte gjorde mig i ordning och började skrika åt mig att gå och duscha eller nåt. Varje gång min käraste mamma gör nåt sånt är mitt enda svar (på skoj givetvis) "Du är dum". Men jag klev upp och letade efter mat i skafferiet och hittade en chokladmunk. Det enda jag tänkte var "Jag BEHÖVER dig!" jag värmde upp munken lite i mikron för att sedan trycka in den i min mun, men precis när jag var påväg att göra det så kom Emma in och ryckte den ur min hand och sa "Du har redan fått en sån, det där är min!"

Min reaktion nu är att ögonen tåras och jag ger ifrån mig ett gnällande ljud som menar "Det är min, du är DUM!" Helt plötslig börjar jag att stampa med fötterna i marken samtidigt som jag gråter hysteriskt! Jag slutar inte att gråta. Samtidigt står min syster framför mig med munken i handen och skrattar lika hysterisk som jag gråter. Detta skratt gör det inte bättre för mig, jag gråter istället ännu mer och börjar skrika "JAG BEHÖVER DEN, JAG HAR MENSVÄRK!!!!"

Slutet av historien är bättre eftersom jag tillslut får min syster att dela på munken och jag väljer den större biten. Vid detta ögonblick då munken delas blir jag snabbt lugn igen.

Jag ber om ursäkt för detta onödigt långa inlägg, men jag tänkte att eftersom det ibland går hela dagar utan att jag skriver något så förtjänar jag att driva ut mig själv på detta sett.