Jag har en sjukdom. En sjukdom som gör att jag skrattar åt allt. Folk tänker ofta på det när dom pratar med mig, jag har väldigt ofta fått höra: "Du skrattar åt allt jag säger." Och jag kan förstå det irriterande, eftersom det antagligen känns fruktansvärt falskt.

Men då ska ni få höra, det är inte alls för att jag är falsk. Jag är inte falsk, inte ens lite, jag har det bara inte alls under kontroll. Det bara kommer! Ex: Jag var och handlade med Rerre en (av x antal) gång(er). Jag betalade och när kassörskan berättade för mig hur mycket jag skulle få i växel ger jag ifrån mig ett litet skratt. Inte ett sånt brutalt som Rerre, utan ett litet "Ha ha" bara. När vi gick mot utgången sa Rerre: "Asså du skrattar typ åt allt! Vad var det för roligt med din växel?" Jag hade inte märkt att jag hade skrattat. Inte alls.

Jag tror inte att min sjukdom är genetisk, eftersom mina föräldrar inte skrattar så mycket. Min lillasyster däremot... Skrattar, gapar så mycket hon bara kan och räcker gärna ut tungan. Då är det bättre att göra som mig, att skratta när man får växel.