Jag är hemma hos min vän Rebecka. Ifall ni hade träffat henne hade ni nog dömt henne till att vara utvecklingsstörd till hundra procent. Ja, hon pratar med väggar, kastar knivar, har fantasier om att ta med knivar till skolan och hota lärare med dom, dunkar mitt huvud i tangentbordet efter att ha tryckt upp sin nakna mage i mitt ansikte. Nu sitter hon och tror att hon spelar piano jättebra. Hon tror fel.

Trots detta så är hon en fantastisk vän, för hon kan faktiskt lyssna på en när man berättar livsviktiga saker ÄVEN fast hon dreglar och vill att jag ska lägga märke till henne. Det är sant.

Hon är speciell på sitt alldeles egna sätt.
Jag älskar henne.