Anledning till opigghet: 

Det blev moppeåkning hem till stan från stugan med Elvira. Det som kändes usch med det var bara att det precis i det ögonblicket började spöregna. Ingen fara, vi får på oss regnjackor är brumm så är vi iväg. 

Efter en ca kilometer så blir vägen liiiite, liiiite för svår och moppen börjar sladda. Jag faller av och skrapar armen och höften/rumpan i marken medan huvudet också tjonkar i marken. Jag ser hur Elvira sladdar vidare några meter men sedan lägger ned moppen och kollar åt mig. Jag, som redan har ställt mig upp, är påväg mot henne och skakar av mig de värsta ajen. 

Vi kör vidare utan extra olyckor. 

Nu har jag ont. AJ. AJ SOM FAN.